Landöns historia

Dragoner och timmerkörare, kustroddare och seglare

-vad ekarna på Landön kunde berätta om händelser och människor

av Mats Pettersson (publicerad i Handlingar angående Villands härad 1996, utgivna av Villands härads Hembygdsförening XXXXII)

 

Landet tar form och öarna stiger upp ur havet - Landön blir fastland.

Bergrunden under kristianstadslätten skapades av krithavet för hundra miljoner år sedan och fick sin slutliga form under den senaste istiden för mer än 13 000 år sedan. Berggrunden består av en djup kritformation som är övertäckt med morän, grus och sand som avlagrats från inlandsisen. Från den senaste istiden härstammar några stora flyttblock som har fått egna namn och kring vilka det finns en del sägner. Vi känner några av dessa sägenomspunna stenar under namn som Maglesten eller Trollasten, Tjuvasten, Klövasten och Gädasten. Under Litorinatiden för drygt 7 000 år sedan var vattennivån som högst - omkring 6 meter över den nuvarande kustlinjen. En s k litorinavall, som markerar denna höga kustlinje, kan tydligt urskiljas som en låg sandås i Kolamossefuret några hundratals meter norr om Landöns campingplats. De flesta av Ängaholmarna, som öarna vid Landön kallas, var överflutna under litorinatiden.

Den för Skåne unika skärgårdskustens morfologi har beskrivits av Sven Behrentz: Denna kusttyp är den mest karakteristiska för Sverige i stort. Även i detta avseende är Skånekusten annorlunda. Ty Skåne saknar egentlig skärgård, om man med denna beteckning avser ett stort antal öar och skär, förekommande utanför strandlinjen. Endast på ett ställe längs Skånes kust förekommer öar i flertal. Det är längs en 10 km lång kuststräcka i nordöstra Skåne mellan Ö. Hammaren och Skäbeåns utlopp. Här bildar ett 20-tal större öar och flera mindre en triangelformad "skärgård", vars spets utgöres av ön Lägerholmen, 4 km från kusten. Öarna äro relativt låga moränackumulationer. Trots de gjorda reservationerna mot användadet av begreppet skärgård på denna företeelse, besitter trots allt denna korta kuststräcka en alldeles speciell karaktär. Den tillhör också en del av Skåne, som präglas av en helt annat morfologiskt strukturmönster än landskapet i övrigt. Här härskar nämligen nordost-sydvästliga linjer, vilket i sin tur beror på att gnejsens struktur dominerar över den annars vanliga sprick- och förkastningsriktningen i NV-SO.

Traktens äldsta historia - före ekarnas tid

Människan tog mycket tidigt dessa kusttrakter i besittning efter inlandsisens avsmältning. redan under den nordiska äldre stenåldern (mesolitisk tid 8 200-4 000 f.kr.) hade den tidens kustbefolkning ordnat med boplatser vid Litorinahavets stränder i Landöns omgivningar. Dessa människor levde i samlar- och fångstsamhällen med bl a sälfångst, fågeljakt och fiske som "födkrokar". Just i Villands härad har ett av de äldsta och bäst bevarade människoskeletten påträffats. Barumskvinnan kom i dagen 1939 och ha anses levat för mer än 7 000 år sedan, ungefär vid Litorinatidens början. Mellan 1984 och 1986 undersöktes i Nymölla en mycket gammla boplats belägen vid Litorinahavets strand. Boplatsen är mycket fyndrik och man tog till vara mer än 35 000 föremål. Undersökningen har redovisats av Bozena Wyszomirska i avhandlingen "Ekonomisk stabilitet vis kusten - Nymölla III. En tidigneolitisk bosättning med fångstekonomi i nordöstra Skåne." (som neolitisk tiden räknas i sydskandinavien åren efter 4 000 f.kr.)

 

Jorden i Landöns omgivningar gömmer på många lämningar från äldre tider. Utmed kusten finns på flera ställen lämningar efter stenåldersboplatser. Ingen av dessa boplatser har dock blivit föremål för någon särskild undersökning. Något hundratals meter från strandlinjen vid Persanviken finns tre nästan utplånade bronsåldershögar. I närheten av Vanneberga påträffades år 1847 en stor skatt som bestod av guldstenar, guldtrådar och silverringar tillsammans med ett par hundra silvermynt från bl a England, Tyskland och Danmark. (Fynden förvaras i statens historiska museum.)

 

Landön - en lastageplats utan fast befolkning

Någon fast befolkning har troligen inte funnits vid Landön i äldre tid. Så sent som vid 1800-talets början var endast en person mantalsskriven på Landön. Trots detta har området vid Ängholmarna tidvis haft stor betydelse som lastageplats och som tillfällig utskeppningshamn.

 

Medeltiden präglades av en ständig maktkamp mellan kyrkan och kungamakten. I östra Skåne fann sedan de två städerna Åhus och Vä. Motsättningen mellan kyrkan och kungen avspeglades också i förhållandet mellan dessa städer. Inte förrän efter reformationen på 1530-talet minskade motsättningarna som en följd av att kyrkans maktställning bröts. Åhus tillhörde sedan tidig medeltid ärkebiskopen i Lund - och förde S:t Lars halster i sitt vapen - medan Vä var kungens stad. Konkurrensen mellan städerna och den viktiga handeln och sjäfarten i Östersjön ledde till att Landön kom att få en viss roll i "maktspelet" mellan städerna.

Borgarna i den medeltida staden Vä fick genom ett fribrev år 1515 rätten att använda Landöns hamn för sin utskeppning. Kungen besvarade borgmästarren Magnus Dunkes och byfogden Jörgen Tuesens framställning med att de fick sköta sin handel på Landön som andre Borgere i Riget, Kronens Told og Rettighed dog uforkränket.

 

Den naturliga hamnen vid landön var djup och blev inte så lätt igensandad som hamnen i den med Vä konkurreande staden Åhus. Sockenprästen i Ljungby skrev på 1600-talet att det i hela Skåne inte fanns en bättre och säkrare hamn än den vid Landön. Han skriver vidare: Udj denne Landöes hafn, hafver borgerskapet udj Waee, der staden hafde sin frihet, logeret deris skijbe och hafft deris packhusse och handlung. Vid den tid då prästen skriver detta har en ny stad anlagts av Christian den fjärde på den sumpiga Allön mellan Hammarsjön och Araslövssjön. Staden grundades för att ersätta Vä, som blivit slutgiltigt bränd 1612, och Åhus, som förlorade sina stadsrättigheter för att ge livskraft åt den nya staden. Det blev alltså inte Landön som ersatte Vä och Åhus.

 

Landön kunde blivit hamnstad och fästning-men blev krigsskådeplats under skånska kriget

Christian den fjärde av Danmark umgicks med planer på att anlägga en ny stad på Landön. Sedan staden Vä av svenskarna var den danske kungen inne på tanken att ersätta städerna Vä och Åhus med en befäst hamnstad vid Landön. Men hans rådgivare avrådde från en placering vid kusten. Kungen valde i stället att lägga den nya stade kristianstad på Allön i Helgeån. Sockenprästen skriver om Landöplanerna: Der hans mays: i Danmark i höjloflig ihukommelse Christianus qvartus (=den fjärde) Wilde fundera (=grunda) staden Christianstad hafde hans mays: dend ort (=Landön) for dess commodität (=bekvämlighet) och situation (=läge) i stor consideration(=åtanke) och var sinneder att bygge staden der, men af nogle adel skal vere afråd.

 

Landön förekom också ofta i den svenska krigsplaneringen under det skånska krigets dagar på 1670-talet. Då den danske kungen Kristian V i mitten av juli 1678 lämnade Helsingborg med en armé om 12 000 man för att göra det sista försöket att undsätta Kristianstad övervägdes följande tre alternativ, varav Landön ingick i två:

1. Anfall direkt mot Härlövsställningen och utkämpande av ett större fältslag där för att ta fästningen från väster.

2. Anfall över Landön med flottans hjälp och överraskningsmanöver av andra danska trupper från Torsebrohållet.

3. Skenanfall mot Landön i avsikt att förmå svenskarna att minska sina trupper vid Härlöv.

Vid den nuvarande campinplatsen på Landön ligger enligt traditionen bortemot tvåhundra stupade danska soldater och på en lantmäterikarta står texten: Grafplats för i forntid fallne fiender. Soldaterna föll i en drabbning sommaren 1678 i det sista försöket att unsätta Kristianstad, som under två år varit i danskarnas händer. Kampen om fästningen böljade fram och tillbaka och avgjordes slutligen - till Sveriges favör - ett par veckor efter drabbningen vid Landön.

 

Textplatta på Landöns Camping till minne av slaget vid Landön lördagen den 20 och söndagen 21 juli 1678.

 

Dokument av lantmätare Rosengren, sista meningen lyder: Ännu år 1847, fann undertecknad skiftesman vid förbemälte grafplatser flera Dödskallar, derå hela tandraderna qvarsutto, hvilket synbarligen utvisade, att de fallne varit unge män.

 

 

Slaget inleddes med att den danska flottan under ledning av den beundrade sjöhjälten Niels Juel anlöpte på lördagsmorgonen. Hela flottan hade ankrat upp"under Hanö"dagen innan. Översten Stuart sattes i land med över tusen man och tre kanoner. Ett stycke in på land började soldaterna anlägga en skans på en backe under det att huvudstyrkan förskansade sig vid stranden. Den svenske översten - sedemera generalmajoren, fältmarskalken och presidenten i krigskollegiet - Axel Wachtmeister tog sig ut till Landön och lyckades mota ut ett stort antal danska soldater som ilandsatts från flottan. Slaget vid Landön ägde rum lördagen den 20 och söndagen 21 juli 1678. Karl XI skriver i sin dagbok:

Den 20 juli om mårgonen sathe fiendhen i land wedh Landöön medh 1700 man utaf Flåthan. Den 21, som war om Söndags morgonen, ret som deth dagadhes, kom Öfwersten Axsel Wachmester medh ett partii af 200 hestar, 400 knektar och 100 dragoner dhitt och gik strax uppå dhem löst, och Gudh gaf honom dhen lykan, at han kastade dem öfwer ändha, så at dhe mostte reterera sigh i botharna igen... Dhen 24 sathe fiendhen andhera gången iland uthaf skepen på samma stellet som för.

De två danska landstigningsförsöken misslyckades och fästningen i Kristianstad kapitulerade till svenskarna två veckor senare. En av slutstriderna som gjorde Kristianstad till en svensk stad stod alltså vid Landön.

 

Hamnarna och bebyggelsen

På en karta från år 1794 över Landön finns endast två byggnader - en torpstuga kallad Landöhuset och en lada. Dessa byggnader utgjorde ett torp under Ljungby gård. Av kartan framgår även att det fanns gammal lövskog bestående av bok, ek, ask och alm, som lär vara rester av ett mycket gammalt lövbestånd utefter kusten. Vid denna tid fanns också två skansar som anses vara uppbyggda under skånska krigets dagar i slutet av 1600-talet. Den ena skansen låg vid nuvarande Olssons hamn där det också fanns en bred stenbrygga och den andra skansen låg vid Ståls hamn. Den tredje hamnen - kåsen - kallas ibland Kungsbryggan. Troligen har namnet uppkommit från det tillfälle då Karl XV - då kronprins - landsteg här 1851 för att landvägen via Trolle Ljungby resa till Bäckaskog för att inleda sin årliga sommarvistelse.

 

Landön som utskeppningshamn och lastageplats under 1700- och 1800-talen

Den svenske generalkvartermästaren Zengerlein har beskrivit seglationsproblemen vi Landön år 1713: Emellan Åhus och Lannö kunna inga båtar löpa intill landet utan helt små fiskebåtar, vilka dock om denna farten måste bekanta vara för de många därliggande blinda stenskären av vilka bukten intill Lannö består.... Ifrån Lannö mitt för Wanneberga är en vik, uti vilken inga skepp utan lotsar kunna löpa för därvarande blinda skären, likväl hava de danska uti sista ofreden här gått i land, då de innhade Kristianstad, och det genom tillhjälp av en från Åhus till Danmark rymd lots....

 

Kapten Lemke i svenska fältmätningskåren lämnade följande beskrivning om djupförhållandena år 1818: landön är en lastageplats där 18 fots djupgående fartyg (=ca 5 m ) kunna ankra på 300 alnar nära bryggan (=ca 175 m ). Emellan Landön och Linön är hamn för 20 á 24 fots fartyg (=ca 6-7 m ), där de ligga säkra för alla vindar.

Detta förhållande att stora fartyg kunde ligga väl skyddade för hårda vindar i trakten av Landön utnyttjades under kontinentalblockadens tid då en engelsk flottstyrka 1810-12 låg stationerad vid Hanö. I juni 1810 kunde man från Landön se den konvoj med över ett tusen engelska fartyg som avseglade från Hanö. Konvojen leddes av amiral Nelsons Victory och ett tjugo-tal andra krigsfartyg.

Det är bekant att mycken skeppstimmer har utskeppats från Landöns hamn genom hamn. Särskilt intensiv var trafiken på 1830-talet och under perioden 1850-1870. Så omtalar översten Staël von Holstein på Torsebro exempelvis en vertabel "trafikstockning" som hindrade hans färd till en konsert i Kristianstad vid pålsmässofestligheterna 1831. Han skriver i sin dagbok för den 27 januari.

 

Yrken och näringsfång vid Landön sedan 1800-talet

På 1840-talet och omkring 1880 vistades ett antal stenhuggare vid Landön. På Lindö finns fortfarade synliga kvarlämningar från denna verksamhet vid den stuga som nu disponeras av Christanstads segelsällskap. Sten från Ängholmarna har använts för hamnbyggen i Åhus, Malmö och Helsingborg. Även gatsten har levererats från Landön till bl a Köpenhamn.

 

Fram till 1880-talet fanns ett par kustvakter med tjänstebenämning kustroddare stationerade på Landön. Dessa ingick i tullverkets kustbevakningsorganisation. I äldre tid sköttes motsvarande bevakningsuppgifter av strandriddare. År 1884 indrogs kustroddarstaten till Åhus.

Lägerholmens fyr uppfördes under åren 1907-1908. Kristianstadsbladet rapporterade den 3 november 1908:

Den nya fyren å Lägerholmen tändes i söndags för första gången. Fyren är inrymd i ett 17 m. högt hvitt fyrtorn och visar en kort blänk hvar 4:e secund. Från denna tid och fram till 1960-talet hade en av Landöns yrkesfiskare till uppgift att sköta tillsynen av Lägerholmens fyr.

Vid Landön bodde vid seklets början ett tiotal personer som helt eller delvis fick sin bärgning genom s k inomskärsfiske. Antalets yrkesverksamma fiskare som utgick från Landön var som störst på 1950-talet. På 1920-talet bildade traktens fiskare en förening som var en avdelning av Skånska Ostkustens Havsfiskeförening. Upptagningsområdet sträckte sig från Landön i söder till Blekinges länsgräns i norr.Vid starten fanns 20 medlemmar och omkring mitten av 1940-talet hade föreningen 35 medlemmar, varav 11 var bosatta på Landön. Den första styrelsen utgjordes av Jonas A. Jönsson i Tosteberga samt Anton Ståhl och Martin Lilja från Landön.

Man fiskade på 1940-talets mest från båtar av s k blekingetyp dels med segel, dels med motor. Fångsten utgjordes av ål, lax torsk, gädda, sill, flundra och sik.

Ett skadestånd från Ivöverken blev på 1940-talet en viktig grundplåt till förbättring av hamnanläggningarna bl a på Landön. I en skrift om fisket Skåne "Havets män" heter det: En annan fråga av betydelse för fiskets fortbestånd uppstod 1940 då förorening av vattnet förekom i stor utsträckning på grund av att A.-B. Ivöverken utsläppte fenolhaltiga vätskor i vattnet. Efter hemställan av fiskeriföreningen till länsstyrelsen blev reningsverk anlagt och fiskeriföreningen erhöll i skadestånd cirka 5 000 kronor..... Summan skulle utgöra en grundfond till planerade fiskehamnar i Tosteberga och Landön.

 

Naturvärden och markförstörelse i Landöns omgivningar

 

Vid Landön finns ett landskap som äger stora naturvärden. Kustområdet har en rik och särpräglad flora med bl a mycket fina orkidéarter och en del andra sällsynta arter. Här finns också en skyddsvärd fågelfauna och under det senaste decenniet har t ex den vackra skärfläckan återkommit som en kär sommargäst. Vidare finns här ett rikt örnbestånd och tidvis kan man få se kärrhök och tornfalk svepa över fälten.

Under första hälften av 1800-talet kunde man på sandhedarna i Landötrakten få se den skygga strutsliknande fågeln stortrappen, som numera inte alls förekommer i den svenska faunan. Den skall ha häckat sista gången här på 1850-talet. Stortrappen är en av Europas mest sällsynta och utrotningshotade fågelarter och den finns idag i stort sett bara i Spaniens och Ungerns stäpplandskap. Det är en tranfågel som lever i grupper om 10-15 individer. Den anses som världens största flygande fågel och kan väga upp till 20 kg. Trappen kallas i Ungern för "Pustablomman" på grund av att den i likhet med tjädertuppen burrar upp sin fjäderdräkt vid parningsspelet.

På torrängarna norr och väster om Landöns hamn finns stora bestånd av backsippa, hedblomster, och gullviva och i den gamla lövskogen på Landön växer blåsippa och den starkt lökdoftande ramslöken i riklig mängd. De sällsynta fältsippa och trubbstarr förekommer också här. Den lilla oansenliga men väldoftande sandnejlikan finns i rika bestånd på sandfälten. Den sågs i dessa trakter för första gången av Carl von Linné under hans skånska resa: Folket sade, att denna ljuvliga lukt märktes förnämligast vid midsommartiden, och helst om aftnar och morgnar.... Då vi kommo på orten, funno vi all denna lukt härröra av blomman på en nejlika, som vi aldrig sett i landet.

På ängsmarkerna i Landöns närmaste omgivningar finns en stor mängd intressanta arter t ex ängsnycklar, St Pers nycklar, tvåblad, majviva, tätört, tiggarranuckel, backglim, harris och älväxing. Utmed kusten något längre norrut mot Nymölla finns s k kalkrikkärr med många olika orikéarter såsom krutbrännare, honungsnycklar, blodnycklar, kärrknipprot, flugblomster och brudgran.

Största delen av kustområdet vid Landön har använts som s k utmark i jordbrukshänseende, dock med vissa insprängda "trädeslyckor". Åke Campell har i boken "Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet" beskrivit hur det extensiva trädessystemet vid detta kustområde höll på att äventyra boskapsskötseln på 1700-talet. insprängt i fäladen låg åkerlycker, s k sandfall, vilka odlades som komplement till de ofta otillräckliga ensädesåkrarna på inmarkerna. Lyckerna odlades i allmänhet i två till tre år - med bovete och råg . och de fick sedan ligga i träda i mer än fem och ibland uppemot 20 år. Under första hälften av 1700-talet blev lyckodlingarna så stora att ingen betesmark fanns kvar. Dessutom blev trädesåkrarna så utarmade att gräsväxten upphörde. Boskapsskötseln blev hårt drabbad denna utveckling.

Det var kuststräckan som tillhörde Vanneberga by - mellan Vannebergaholmen och Fårabäck - som fick vidkännas de svåraste konsekvenserna av denna markförstörelse. I Ekologgruppens rapport från 1983 om den historiska markanvändningen på kuststräckan Fårabäck - Ederyd sägs: I 1762 års beskrivning över Kristianstads län påpekas att "flygsanden gör skada i hela socknen ( Trolle Ljungby ) men mest å Vannebergas ägor som befaras undergång i fall den ej snart blir hämnad". I rapporten sägs vidare: 1812 hade sanden och ljungen erövrat nya stora ytor in mot land av marker som tidigare varit odlade. De värsta sandflyktshärdarna i trakten var bundna av tallskog ( bl a Kolamossefuret och Kungsfuret ) och med nya brukningsmetoder som användandet av konstgödsel blev det åter möjligt att utöka åkerarealen.

 

Landön som modern semesteridyll idag

Landön och de närmaste omgivningarna ingår idag i ett område som är landskapsbildskyddat enligt gällande naturvårdsplan. Redan år 1913 blev Lägerholmen, som är fyrplats, fridlyst och på huvuddelen av öarna gäller landstigningsförbud under fåglarnas häckningstid.

En känd naturforskare beskriver sitt första möte med Landön år 1941, då han fick se denna skärgård som benämnes Ängholmarna: När vi nådde krönet av den höjdsträckning, nedanför vilken det lilla fiskläget ligger inbäddat i lummig grönska, kunde vi skåda ut över en rad större och mindre öar, som från land sträckte sig långt ut till havs. Här var verkligen ett stycke skånsk skärgård....

Ornitologen Erik Schönbeck har beskrivit nutidens Landöidyll i jämförelse med beskrivningen från 1941: För den lummiga ädellövskogen med ålderstigna ekar, askar och almar har tiden stått stilla. Samma hus som då tycks ha konserverat ett idylliskt samhälle. Men skenet bedrar. Då fanns dussinet verksamma yrkesfiskare - idag ingen. Då hyrda enstaka familjer in sig under sommaren - idag är huvuddelen av fastigheterna sommarställen. De vinterboende är en handfull familjer med enstaka pendlare till tätortens arbetsplatser, resten pensionärer. Under några korta sommarmånader blommar det lilla samhället upp till följd av den campingplats Kristianstads kommun anlade i början på 70-talet och som efter hand byggts ut till omfång och service. De flesta gästerna är återkommande långliggare med husvagn. Pensionärer och småbarns familjer dominerar. Människor, som njuter av båtliv, fritidsfiske och en underbar natur saknar förvisso inte frånvaro av nöjen och hålligång.

 

Nöjesliv har emellertid inte saknats på Landön. För många år sedan fanns i det lilla skogspartiet mitt på halvön, inte långt från hamnen, en populär dansbana med en serveringspaviljong. Denna paviljong finns fortfarande kvar som sommarbostad. Här roade sig ungdomen på 1920-talet och ibland kom fullastade båtar med nöjeslystna ungdomar från bl Tosteberga, Sölvesborg och Åhus. Redan i slutet av 1880-talet byggdes den första utedansbana i ekdungen på Landön. Det senaste dansetablissemanget på Landön byggdes 1921 och upphörde 1936. Det ersattes av det mer mondäna "danshaket" Ekohallen i Jarls Fure.

 

Det "nutida" camping- och badlivet på denna lilla halvö i Hanöbukten började genom att folket från trakten om somrarna brukade fara till Landön för att bada i havet och umgås. Det ordnades med badbryggor och en liten kaffeservering var igång under sommarperioden. Några personer tog med tält och idkade camping. Efter hand som semestrarna förlängdes i etapper började alltfler helsommarcampa på Landön.

På 1960-talet då man började ta betalt för campingen vid Landön uppgick priset för hela sommaren till 5 kronor. Vid 1960-talets mitt startades Landöns Båt- och Sportfiskeklubb och vid 25 årsjubileét, som inträffade 1991, tog man i bruk en helt nybyggd klubbstuga vid hamnen. Stugan har ritats av byggmästaren och konstnären Allan Möllerstedt från Vanneberga.

 

En glimt av sommarlivet på Landön vid seklets början - och av storhetsdrömmar som inte blev förverkligade

I augusti 1909 införde i Kristianstadsbladet en sommarkrönika av Sten Grå (pseudonym för Gottfried Lundegårdh):

Landöns ende sommargäst har flyttat in till staden. Ekhultens mörka grönska har redan börjat skifta i rostbrunt, tobaken i de små täpporna väntar skördaren och stockroserna vid stugugavlarna excellera med en färgrikedom, som tyder på att blomningen redan nått sin kulmen, och att ingenting vidare är att vänta.

Landön nu och Landön förr är icke precis detsamma.

Vi tänka ingalunda på de dagar, då platsen i sin stolta egenskap av kronans utflottningsort spelade en roll i rent sjöfartshänseende, då traktens rika ekskog över den gamla båtbryggan vandrade ut till havs för att omformas till stormaster och däcksplankor: Nej, men det fanns en tid, då den lilla, idylliska landtungan av det samhälle vars protektorat vis á vis densamma till och med stöder sig på en kunglig resolution, vars föremål för ett helt annat intresse än det, vilket under senare åren kommit den till del, då infödningarne i de små stugorna drömde storhetsdrömmar om en tid av annat liv och annan rörelse än den närvarande, då villorna började resa sig inne i dungarne, och höga herrar kommo seglande, lodade, mätte och diskuterade hit och dit, men mest om möjligheterna av en hamnutvidgning i stort, som med ett slag skulle göra den lilla obetydliga lastageplatsen till staden Kristianstads viktigaste utpost mot havet.

Vi behöva inte erinra om att det gick med dessa projekt, som det gått med så många andra av ännu storslagnare innebörd - de gingo i kras. Landön sjönk åter tillbaka i sin forna obemärkthet, infödingarne upphörde att hoppas på andra fördelar än de som till äventyrs kunde framlockas ur fiskenät och tobakstäppor, villorna raserades - Gud vet av vad orsak - sommargästernas antal förtunnades och promenadstigarne inne i hulten grodde igen, eftersom de av ingen mer trampades.

Åren ha gått, men Landön har icke förändrats. Byarne inne på land ha gått framåt i utveckling, i Tosteberga, på andra sidan bukten, skiner det vitt av nya husfasader, men till Landön hittar ingen nybyggare vägen.

En och annan sommarsöndag händer det likväl, att det kommer en fläkt av liv och rörelse över den gamla lastkajen, och hult och stigar genljuda som förr av glam och dragspelslåt. Det är i lustseglingarnes tid, när den ena vimpelprydda jakten efter den andra lägger till vid bryggan med det väderbitna pålverket och de massiva stenblocken, hult och hagar genomströvas och badställena befolkas av Åhusare och Kristianstadsbor, och fallveden ryker under kaffepannorna.

Men när kvällen kommer och skuggorna börjar tätna kring fyrtornet därute på Lägerholmen och det inte längre finns någon möjlighet att skönja den kluvna hjässan av Stenshuvud, då blir åter Landön tyst och övergiven. Segel efter segel kryssar genom det trånga inloppet till havs, vinden friskar i, det sista grundet klaras, och "nabben" med sin ekdunge försvinner allt mer och mer i fjärran, för att slutligen flyta i ett med buktens strandremsa.

Sommardagen på Landön är ett minne blott.

 

I krönikan finns några formuleringar om att infödningarna på den lilla landtungan drömde storhetsdrömmar. Detta syftar på den s k Landökommitté som på uppdrag av Kristianstads stadsfullmäktige 1889 utredde frågan om en alldeles ny hamn för staden skulle anläggas på Landön. ( Se Gunnar Christensens artikel Ola Lundborgs funderingar angående hamn i Landön eller Åhus i Handlingar angående Villands härad 1993. ) En efterklang av dessa idéer uppträdde 1893 i ett framtidsscenario "Kristianstad om 50 år" som skrevs av Kristianstadsbladets redaktionssekreterare K. G. Karlsson. Artikeln förutspår de restider som uppnåtts av X 2000-tågen hundra år senare. Skrönan handlar om en nyss hemkommen stormrik svenskamerikan "Jameson" som hade fått koncession på en ny ostkustbana mellan Norrköping och Landön: Han lät bygga fyra stora ångare med maskiner på 2.500 hästkrafter. Dessa ångare skulle samverka med den nya järnvägen och underhålla en snabb förbindelse med kontinenten, d.v.s Tyskland. Det var ytterst snabbgående båtar, som kunde gå från Landön till Stettin på fem timmar, vädret oafsedt. Nå banan blef färdig och drogs öfver Kristianstad - det var den enda nämnvärda krökningen den gjorde - och tågen på den gjordes så snabbgående, att de gingo från Norrköping till Landön på fem timmar.